Fick en kopp citronte när vi vaknade. Satte oss i bilen för att åka till nya områden  (Ward 5 och 7). Dagen mest kring trädplanteringsprojekt som EFK stöder, men vi skulle även titta lite på en vatteninstallation från 2019 års projekt.

Vacker väg och vyer på väg ner till Sulichaur där vi åt frukost. Åkte sedan vidare till berget på andra sidan dalen. Mötte två ”bussar” med folk som satt på taket där jag trodde att den första skulle välta – det var i alla fall nära. Otäckt framförallt om man sitter på taket. Passerade en port som var till minne för alla Maoister och andra som dött under inbördeskriget som slutade 2006. Många kom härifrån och vi såg Maoisternas flaggor på många ställen.

Stannade till vid Kasala och träffade ”Forest User Committee”, FUC och tittade på en del av alla 15000 plantor av ”bloom grass” som de planterat, dels här vid vägen och dels i byarna för att förhindra ras. Växten sprider sig via roten och hade redan knoppat av sig ett antal gånger.

Tog lunch längs vägen innan vi fortsatte upp mot Jelbang där vi även träffade deras skogs-grupp. De visade på de olika jordras som skett i området och områden som var mer skyddade med gräs och skog.

På vägen tillbaka till Sulichaur där vi bodde över för natten passearde vi en by i Vatten åt Allas projekt för 2019, där man nästan var färdig med installationen av alla slangar och kranar för varje hushåll. Vissa ställen hade man dock spänt slangen lite väl hårt, vilket kommenterades och skulle åtgärdas.

Jag glömde visst säga att vi även fick blommor på alla ställen vi kom, så bilen var tillslut rätt full med bomsterband.

Vaknade rätt så tidigt med ljus och med allt stök och bök som började i huset när alla vaknade. Var ute och tittade lite på omgivningen och fascinerades av hur alla bor längs bergssidorna. Vi förstod inte varför de inte hade bosatt sig längre ned i dalen, men detta var tydligen vad de föredrog när de kom hit norrifrån för länge sedan. Enorma utmaningar att dra vatten till varje hushåll här. Många arbetar och sliter. Många gånger blir kvinnor och barn själva hemma i långa perioder då männen är på andra ställen i Nepal eller utomlands och letar jobb. Många bla till Indien och Qatar.

Ändå har vattenkommittëerna oftast en majoritet av män. Här i Dangsibang var det 5 män och 4 kvinnor. Vi tycker att det borde vara tvärtom, men kulturer tar tid att ändra på.

Fick en kopp te och vi fortsatte alla diskussioner kring vatten och andra frågor. Vattnet de fått nu är så mycket bättre än tidigare då man gick 1 timme ned till ett bäck och 2 timmar tillbaka med vattenkruset på höften eller axeln. Endast de rika skickade flickorna till skolan. Nu går alla! Dessutom finns nu tid att odla lite grönsaker och sköta om hemmet på ett annat sätt. Dessutom diskar man varje dag och inte som tidigare max 1 gång i månaden, men oftast ännu mer sällan. Stora förändringar till det bättre.

Frukosten bestod av tunnt platt bröd (Rothi) samt lite grönsaker och stekt majs (många poppat till pop-corn, dock utan vare sig socker eller salt).

Vi gick sedan runt till flera hus och tittade på vatten. Flera av de 14 hushållen (och 110 människorna) hade även fångat vildbin som de hade i stockar och fick honung av. Fantastiskt god honung fick vi hos äldste mannen (84 år) och hans fru.

Återvände sedan till Thulogaun byn där vi lämnat bilen, åt lunch (Dal Baht) och åkte sedan mot Hangban där vi tittade på hela kedjan från källa via mellanstation till tapparna i hushållen. Brant nedför från vägen, tappade bort oss lite men fick hjälp av ungdomarna i byn att hitta rätt.

Vi gick sedan därifrån tillbaka till Thulogaun där vi också bodde över. Väldigt enkla förhållanden men trevligt. Det var också ovanligt många män hemma i byarna de här dagarna vilket berodde på en stor festhögtid som pågått veckan innan vårt besök och gjort att många kommit hem för en kortare tid.

På vägen hem passerade vi ytterligare en mellanstation och fick ännu mer blommor hängande runt halsen. Alla så glada över att fått så bra vatten. Alla byar utan Dangsibang hade inte upplevt några bekymmer alls. Det somnar man gott på efter ytterligare en tallrik Dal Bath!!

Började med en kopp te innan vi åkte från Kapilvastu mot Rolpa. Efter en timme tog vi paus på ett litet ställe och åt frukost. Fortsatte sedan upp mot Rolpa och lämnade de platta området närmast Indien. Vackert. Buddi (INF ansvarig) och Krishna (vår chaufför) var lätta och prata med och vi fick genast en väldigt bra kontakt med dem.

Passerade människor som bar tungt av olika slag. Passerade en större flod och porten in i distriktet Rolpa, ett av Nepals fattigaste. Efter lunch i Sulichaur där vi också träffade Arjun (INF projektledare för Rolpa) lämnade vi även de asfalterade vägarna och de blev sämre och sämre. Här blev det på en gång en ändring i programmet och vi skulle från Phagam och Thulogaun village gå upp till en by 2 timmar bort där vi skulle få kvällsmat och natthärbärge. Ingen av oss var så väldigt förberedda men snabb ompackning (bra att jag hade med en 13L packpåse) och så kom vi iväg. Tuff uppförsbacke ca 300-350 meter upp och sedan ca 100 m ned. Två timmar tog det att komma till byn Dangsibang. Tittade till mellanstationen för vattnet, som dock inte fungerade just nu. Fick höra att det blivit problem på morgonen och några hade gett sig iväg mot själva källan 5,5km bort för att försöka hitta problemet. Väldigt vackert. Blev välkomnade av ansvarig för vattenkommitten och delar av byn. Blommor i mängder hängdes runt våra halsar och vi hade många frågor som vi fick svar på. De förberedde sedan maten och medans dess satt vi i vårt lilla sovrum och pratade. Flickorna var väldigt intresserade och ville vara med och höra om oss och det fick de gärna vara, något som är väldigt ovanligt här.

Fick höra att det löst sig med vattenkällan. En massa löv hade hindrat själva intaget, men nu var det rensat och alla var väldigt glada!

Fick mat som vi intog i Jennys lilla sovrum och gick sedan och lade oss. El fanns det i byn så det gick att ladda mobiltelefoner och få lite ljus. Gick ändå och lade oss tidigt.